Jag vet inte om någon känner igen sig i detta....men jag tror jag tänker alldeles för mycket. Det kanske inte är ett stort problem om man funderar på alternativet men ibland känns det som jag får träningsvärk...Att vrida och vända på saker, älta och fundera i all oändlighet. Jag har nog aldrig varit med om att ha tänkt färdigt på något, man kan ju alltid se saker ur ett annat perspektiv.
Jag har även problem med vissa klyschor som folk slänger sig med, för mig stannar det inte vid ett uttryck eller ett "klokt ord" jag måste tänka vidare...
Till exempel;
Är glaset halvfullt eller halvtomt? Genom denna filosofiska visualisering ska man kunna utröna huruvida man är positivt eller negativt lagd. Jag skulle vilja säga att det beror väl på!! Vad hände strax innan glaset fick denna mängd vatten tilldelad sig.
Är det någon som häller i vatten till hälften så är det väl halvfullt, men om någon just druckit ur hälften så är det halvtomt. Hur svårt kan det vara?!? Sådant funderar min lilla hjärna på.
Lev i nuet. Säkert har jag slängt ur mig det själv många gånger och det är så lätt att säga. Men det funkar ju inte! Skulle alla göra det så skulle världen rasa samman. Tänk bara på vad som skulle hända om mamman i denna familjen började leva i nuet, slutade planera och strukturera upp saker? Vad ska vi äta till middag? Ingen aning, jag lever i nuet.
Folk som säger"jag är så rak och säger alltid vad jag tycker. När man måste påpeka att man är rak och alltid säger vad man tycker vittnar om en osäkerhet och då undrar jag om man verkligen säger vad man tycker.
Ibland är det klokast att bara hålla käften skulle jag vilja påstå. Man måste inte alltid säga sin åsikt, folk är mer ointresserade av ens tyckande än vad man kan tro. (Säger hon som har en blogg, men det är frivilligt att läsa...!) Däremot att kunna lyssna är en underskattad egenskap. För ibland kan man höra saker som inte sägs genom att lyssna noga!!
Jag älskar utmaningar. Detta provocerar mig, för det är en sådan klyscha. Jag blir fröken tvärtemot och vill säga att jag hatar utmaningar. Jag vill ha det enkelt och lätt, jag vill få uppgifter som jag växer av att utföra som ger mig något. En utmaning är för mig något som är så svårt att ingen tror att man kommer lyckas med det under sämsta möjliga förutsättningar.
Det finns olika grader av utmaningar och såklart är det individuellt vad man kallar utmaning.
När en redan överfull förskoleavdelning får till sig att de ska ta in fem extra barn och bedriva samma pedagogiska verksamhet med befintlig personal kan man välja att se det som en utmaning eller vansinne. Jag är övertygad om att personalen gör sitt yttersta men jag tror inte att de älskar just den utmaningen.
Att åka till stan med tre trötta barn är också en typ av utmaning. Jag gör det ibland, jag frågar mig alltid varför efteråt och jag älskar inte den utmaningen. Den får mig inte att växa som person och jag känner mig oftast som en dålig mamma med världens sämsta tålamod.
Folk som säger att de älskar utmaningar som att det gällde alla utmaningar i världen borde tänka till lite....
Detta var lite vad min hjärna har funderat på sista tiden.
Det har funnits lite tid till eftertanke då jag och min kära sambo varit på spa och julbord i helgen. Det har varit alldeles fantastiskt och jag citerar honom som avslutning "
Jag vet inte riktigt vad det där mindfulness är, men jag tror vi haft det i helgen"
Kram Annica
