Det gäller amning. Kan vara ett känsligt men omdiskuterat ämne. Jag tänkte skriva lite om hur det varit för mig. Jag har ammat mina första två barn utan några större problem. Det klart att det alltid är lite kämpigt i början, med såriga bröstvårtor, mjölkstockning och annat men till slut har det funkat. Jag är för amning och tror att det är det absolut bästa för barnet med skydd för allergier osv. Jag har tidigare jobbat på BB där man kan drabbas av lite amningshysteri och inser nu att jag varit en del av den kulturen. En annan insikt är att jag har haft fördomar som jag inte ens visste om... Den fördomen handlar om att jag tycker att många ger upp amningen alldeles för lätt, att jag trodde det gick om man bara kämpade lite. Självklart är det var och ens val att göra som man vill men ändå....
Jag har ändrat mig.
Jag förstår att man av olika anledningar inte alltid orkar kämpa med att amningen ska fungera. Att det inte är värt det, man måste må bra själv också.
Jag står fast vid att jag tycker det är det bästa för barnet men inte till vilket pris som helst. Denna insikt kom inte som en blixt från en klar himmel utan för att jag upplevt det.
När lillan kom till jorden var allt annorlunda jämfört med de andra barnen. Hon var liten, trött och var påverkad av min havandeskapsförgiftning. Hennes reserver var tömda och blodsockret sjönk och var superlågt. Matning blev ett laddat och centralt begrepp redan från start. Hon var för trött för att suga så hon fick mat via sond. Ändå skulle hon träningssuga varje mål som från början var varannan timme för att sedan bli var tredje timme. Däremellan pumpade jag, dag och natt. Så att det skulle finnas mjölk när amningen kom igång, för det skulle den ju något annat fanns inte i min värld. När hennes värden hade stabiliserats och hon började ta flaska fick vi åka hem. Cirkusen fortsatte, var tredje timme fick vi väcka denna trötta bäbis för samma procedur. Vecka efter vecka.
Såhär i efterhand fattar jag inte att vi orkade. Vi var såklart två om detta. Pappan matade vissa mål så jag fick sova några fler timmar i sträck. Varje matning tog ca 1,5 timme med amningsförsök, flaskmatning och pumpning. Helt galet. Sakta började jag förlika mig med tanken att det kanske inte kommer att gå. Men med tanke på storasyster Ellas allergier så ville jag så gärna.
När vi såg att hon ökade i vikt som hon skulle och blev mer och mer vaken så släppte mycket oro, hon fick själv börja bestämma när hon ville äta. Vi fick sova lite mer, hon också. Jag trappade ner på pumpandet och tänkte att det får bli ersättning istället.
Då släppte det, sakta men säkert började hon ta bröstet mer och mer och åt sig mätt. Det tog 3 månader. Och nästan knäcken på mig. Men var det värt det? Jag hoppas det. Men alla ni som inte orkar kämpa, jag förstår det. Eller du som av andra anledningar väljer att inte amma ditt barn, du är ändå den bästa mamman i världen för ditt barn. Hon har valt just Dig!
Höstkramar från en numer någorlunda utsövd mamma!
//Annica
